… typ. I veckan skulle jag hämta barnen. Vid två hämtningar hände följande: När Julia fick syn på mig slängde hon sig på golvet och utropade ”Åh nej!!! Nej! Nej!” Hon typ slog med knytnävarna på golvet och utbrast förtvivlat och argt: ”Måste du komma nu?! Jag vill inte gå hem!”
Ooookkk…….. hej på dig också gumman… Öööhhh, så välkommen var mamma… NOT! Och jag som har gått ned i tid bara för att hämta barnen tidigare…
Detta har aldrig hänt förut. Sedan försökte hon övertala mig att jag ska hämta henne senare och att sluta hämta henne så tidigt.
Jag vet inte om jag ska gråta eller skratta över det hela. På ett sätt är jag glad att hon tycker det är så roligt på förskolan. Samtidigt känns det sorgligt. Trodde denna dagen skulle komma om typ två år. Att mamma och pappa inte är roligast att vara och leka med. Nä, att bli ”nedpetad” känns aldrig roligt ;-).
Som tur är har jag en unge som är i alla fall glad att se sin mamma. Alexander springer mot mig när jag kommer. Slänger sina armar runt min hals, klänger sig fast i min famn och pekar mot dörren: hem :-).
