This Lovely Life – livet som tvåbarnsmamma

Här kommer min förlossningsberättelse som utlovat. Bara för att den förra förlossningen var jobbig behöver nästa inte vara det! Så var det för mig! Efter att ha upplevt något av en mardrömsförlossning fick jag en drömförlossning nu :-).

Julias förlossning för tre år sen blev en trauma för mig. Jag fick då havandeskapsförgiftning och blev inlagd för det 5dagar innan hon kom till världen. Själva förlossningen gick bra men så fort Julia kom började helvetet. Julia blev ganska snart blå (för mycket fostervatten) och de sprang med henne och Mats till neontalavdelningen. Jag höll samtidigt på att förblöda och fördes i ilfart till operationssalen där jag blev nedsövd. På väg till operationen hann jag få dödsångest och jag väntade på att få se hela mitt liv flimrar förbi. Hemsk känsla! Detta pga att jag redan innan var skitskraj att just detta skulle hända för jag hade sett på film att folk dog av blodförlust under förlossningen. Jag vet det låter jättelarvigt men ändå. Förlorade ca 2,5liter blod. En av flera möjliga förklaringar var att det fanns en biplacenta (tror det hette så, kan ev varit utvecklad tvillingfoster!) på min moderkaka som kan ha gjort det svårare för livmodern att dra ihop sig . Tiden efteråt var sjukt jobbigt pga det som hände. Nu i efterhand kan jag konstatera att jag fick depression. Tog ett halvår innan jag riktigt kunde glädjas över att bli mamma. Än idag när jag pratar om det som hände börjar jag storbölar. Inför denna förlossning har jag fått gå på ”terapisamtal”, extra ultraljud, veckovisa MVC-besök från vecka 34 och flera andra försiktighetsåtgärder har tagits fram för förlossningen. Nog om den förra förlossningen, nu över till den senaste.

Det hela började fyra nätter innan. Natt 1 och natt 2 fick jag ganska regelbundna sammandragningar hela natten som började runt kl.22 och varade fram till ungefär kl.6. Trodde båda nätterna att nu sätter det igång men blivit så snopen på morgonen när det bara försvunnit, som känslan av att bli snuvad på konfettin. Det var ändå ett gott tecken på att nåt var i görningen. Natt 3 hade jag inga sammandragningar alls och då blev jag så besviken! Jag hade ju gått över tiden och ville föda nu! Nu kändes det som om Bebisen inte ville komma ut på ett tag :-(. Lite stressande var också att vi skulle flytta ungefär två veckor senare och det var ju inte ett drömscenario om jag låg på BB då. Natt 3 var dock en vilonatt för kvällen till natt 4 (natten mot 2juni) kom de där sammandrabbningarna tillbaka. Jag låg i Julias säng och läste godnattsaga när jag kände nåt varmt och blött mellan benen. Första tanken var: Kissar jag på mig? Ganska snabbt insåg jag att det var vattnet som hade gått – yeeeyyy!!! Därefter började värkarna. Sov inte ett blund hela natten. Låg jag ned kändes det som smärtan blev dubbelt så intensiv och stark. Satt mest i köket och klockade och andades enligt profylaxkursen och däremellan försökte kolla på Games of Thrones. Vattnet kom i flera omgångar. Det kändes som de aldrig slutade sippra och ibland bara forsade det. Trots att jag använde superstora och tjocka bindor så blev x antal trosor helt nedblötta + köks- och badrumsgolvet + 2st köksstolar. Kladdigt var bara förnamnet. Runt var sjunde minut från kl.22 och fram till kl.6. På morgonen kände jag mig bokstavligen halvdöd.

Runt klockan 7 på morgonen stod jag inte ut mer… jag ville veta om det var på gång!!! Väckte maken på sin första semesterdag (där försvann hans sovmorgon hehe)och sa att han skulle göra sig iordning för om en timme åker vi in. Ringde mamma och bad henne komma hit så hon kunde lämna Julia på förskolan. Ringde SÖS och hoppades för allt i världen att det under natten hade ploppat ut många bebisar och att det därmed inte var fullt längre… halleluja! De sa att jag var så välkommen dit! 🙂 Enorm lättnad! Beställde taxi och hissen på väg ned stötte vi på en granne som uppenbarligen såg att jag inte mådde prima och frågade om det var dags. In i taxin och ut i värsta morgontrafiken. Great! Så typiskt att vi skulle behöva åka in nu! Nu hade värkarna börjat komma var femte minut. Roligare taxiresa har man ju upplevt men jag kunde andas igenom värkarna. Taxiföraren var nog lite orolig att jag skulle föda i hans bil för han kollade i backspegeln då och då hahaha :-). Resan som vanligtvis tar fem minuter med bil tog en halvtimme! Tur att vi inte bodde längre bort eller skulle bli hänvisade till annat sjukhus!

När vi kom upp till förlossningsavdelningen blev vi hänvisade ett rum. Jag blev undersökt av en trevlig och glad barnmorska och hon förvarnade mig att jag inte kommer bli inskriven om jag inte är öppen minst 4cm. Helvete heller… jag har haft en mardrömsnatt, var så trött att jag skulle gå över eld bara för att sova lite grann, vi har kört igenom fruktansvärda morgontrafiken och att bli avvisad och hemskickad finns inte på världskartan!!! Tänk om hon säger: Nä, du är bara öppen 1cm och får åka hem… Asså då kommer jag bryta ihop och storbölar tänkte jag. Typ höll andan när undersökningen genomfördes. Sedan sa hon: ”Du blir inskriven. Du är nästan öppen 5cm.” Hallelujah igen! För det första enorm lättnad att vi fick plats på SÖS… puh! För det andra att jag inte behöver åka hem igen…puh! För det tredje att förlossningen är på g… puh! Äntligen, som jag har gått runt senaste veckan och bara letat efter minsta tecken på att förlossningen väntar runt hörnet…

Sedan fick jag byta om. Vi började prata om förra förlossningen och hon försäkrade mig att de ska vidta alla åtgärder för att upplevelsen inte ska upprepas – kändes lugnande att höra. Jag fick en sådan där ”nål” instucken i handryggen. Tycker den är så obehaglig! Känns som om den gör ett djup hål på min hand och varje gång man råkar komma åt nålen utvidgas hålet… Usch hatar den! Sedan pratade vi om smärtlindring. Epidral – JA! Lustgas -NEJ! Asså jag tyckte inte om lustgasen förra gången. Jag hade svårt att andas i den och fick nästan panik. Narkosläkaren kom och la epidralen direkt. Det gjorde ju skitont!!! Alla pratar om att det gjorde ont men förra gången kände jag ingenting. Måste har varit för att jag var hög på lustgas förra gången. Det gjorde också att jag denna gången var en betydligt trevligare patient :-). Minns att jag skrek åt narkosläkaren och var otacksam mot honom förra gången… skyller på lustgasen hehe 😉

Jag säger bara: Epidral – my BF!!! Typ halvtimme senare var jag i himmelriket. No pain anymore! Behövde inte ens andas igenom mina värkar för jag kände inte av dem alls! Nada! Hade inte nåt minne av att epidralen var så effektiv förra gången. Utomstående skulle aldrig gissa att förlossning var på gång om de träffade mig haha :-). Vi fick smörgåsar och mumsade även på egen medhavd smått och gott. Kl12, dvs tre timmar senare, skulle jag undersökas igen. Jag tänkte skit nu har jag säkert bara öppnat 1-2cm då värkarna avtagit… men jag var öppen 10cm! Åååh vad glad jag blev! Det hade gått fort. Värkarna hade verkat i det tysta – för bra för att vara sant! Då tänkte jag jamen nu dröjer det inte länge förrän jag snart får hålla vår bebis… trodde jag…