Julia börjar på sin nya förskola på måndag. Det är hennes tredje förskola på lika många antal år. Det känns inte bra! Jag har så dåligt samvete att vi har bytt så många gånger. Det känns taskigt att typ rycka ifrån hennes trygghet med sina fröknar och förskolekompisar och slänga in henne i något nytt. Först gick vi i en förskola i Axelsberg, tre tunnelbanestationer (åt fel håll) från Liljeholmen där vi bodde för att det var fullt på alla förskolor. Asså Liljeholmen måste nog vara stans mest barntäta område. ALLA går omkring med barnvagn där! Ett halvår senare fick vi plats i en förskola som flyttade in i nya lokaler och därmed utökades med fler avdelningar, tvärs över gatan. Yeeyyy! Detta besparade oss mycket tid och energi vad gäller hämtningar och lämningar. Vi älskade förskolan på Liljeholmskajen: trevlig och bra personal, bra pedagogik, nya och fräscha lokaler, en egen kock som lagade supergod mat som lätt skulle platsa på menyn på en bättre restaurang. Julia trivdes så bra! Nu när vi flyttat till en ny kommun är det återigen dags. Inskolning på nytt.
Största skräcken är att hon ska vantrivas! Och totalvägra att gå till förskolan! Eller att hon vill tillbaks till sin gamla förskola! Nu har hon varit hemma i mer än 2,5månad vilket är länge… Det märktes för vi var på spontanbesök på den nya förskolan förra veckan och Julia blev jätteledsen! Hon började gråta och nästan hysteriskt ropa: ”Jag vill inte! Jag vill inte!” Hon trodde nog att vi skulle lämna henne på förskolan. Jag fick bära på henne men väl inomhus ville hon komma ned och utforska lite. Hursomhelst denna händelse gör mig lite, eller ganska mycket, oroad över hur inskolningen kommer att gå…
Vi pratar om nya förskolan varje dag för att mentalt förbereda henne för det som komma skall. Dessutom går vi förbi förskolan varje dag också för att bekanta oss med utemiljön och ”sukta” lite efter alla uteleksaker ;-). Det som ytterligare oroar mig är att denna sommar har varit omvälvande på många sätt för Julia. Nytt boende och framförallt ett syskon som kommit in i hennes liv. Det kan ju också påverkar hennes känsla av trygghet och stabilitet. Fast å andra sidan både märks, syns och hörs det att hon är understimulerad. Tror hon saknar förskolemiljön, i alla fall kompisar för hon frågar hela tiden om grannarnas barn är hemma. Ett gott tecken men nervöst och oroad är jag ändå hur det skall gå nästa vecka… håll tummarna!
