Någon mer än jag som är rädd för att plötslig spädbarnsdöd ska hända ens eget barn? Jag har ett behov att alltid kolla läget dvs att han andas innan jag går och lägger mig. Inte för att det hjälper på något vis då plötslig spädbarnsdöd inträffar plötsligt och helt förberett. Måste ändå kolla så att jag kan somna tryggt vetandes att sist jag kollade då var allt ok.
Samma sak om han sover för länge, oavsett på dan eller på natten. Händer det börjar en krypande oroskänsla göra sig till känna och som gör att jag måste titta till mitt barn. Håller andan några sekunder och lyssnar och tittar intensivt på minsta lilla livstecken. Ligger han inte lite väl stilla? Andas han verkligen? Hjärtat bankar hårt och paniken börjar stiga… men så hör jag en liten utandning eller se att bröstkorgen hävs upp och ned. Eller var det verkligen en liten rörelse? Måste kolla igen! Ah han andras! Puh, ingen fara!
Alltså så där kan jag hålla på. Snacka om att jag är paranoid! Låter jättenojigt men jag kan ändå inte låta bli. Kom ihåg att vi gjorde dessa ”livstecken kontroller” med Julia också och höll på så säkert ändå tills hon var typ 1,5år gammal. Under den första tiden med Julia var vi så rädda att hon skulle sluta andas på natten på grund av tystnaden och mörkret omkring så vi ställde en nattduksbordslampa vid spjällsängens fotända och hade tänt hela natten. Riktigt så nojiga är jag inte med Alexander.
Varför denna rädsla och tvångstanke? Vet inte. Kanske rädsla för att det ska drabba en och man inte vet vad man ska ta sig till. Eller för att man älskar sitt barn så mycket och vill inte att det ska slitas ifrån en. Någon mer som känner igen sig?
- Om Alexander sover längre än 1,5h på dan måste paranoida jag kolla att han andas
