När ska man sluta nattamma? Jag tycker det verkligen är upptill var och en. Vad som är bäst för barnet och föräldrarna. Med Julia nattammade jag varannan timme i nio månader innan vi slutade med det helt och hållet och då började hon sova hela nätterna. Uppenbarligen var hon redo för det och vaknade inte pga hunger eller närhet utan mest av gammal vana. Jag ångrade att jag inte slutade tidigare för i slutet bröt jag ihop flera gånger pga av sömnbrist och trötthet… Vill inte att historien ska upprepa sig. Vissa nätter vaknar Alexander varje timme! Jag känner att jag inte orkar mer. Så därför ska vi nu sluta nattamma. Försöka i alla fall. Tror det är bäst både för mig och Alexander. Han äter mer på natten än på dan. På dan äter han dåligt trots att jag går till annat rum för att amma utan några distraherande ljud från storasyster. Riktig mat går sisådär. På sista tiden har han inte direkt varit entusiastiskt över purémat. Om jag slutar nattamma kanske det kan få honom att äta mer på dan och därmed leda till en bättre viktutveckling (Alexander har halkat ned ett steg på viktkurvan under hösten).
För att inte tala om bättre sömnkvalité för oss båda… förhoppningsvis. Mer sömn ger Julia en mer utvilad mamma och därmed en gladare och mer energisk mamma. Flera gånger under sena eftermiddagar har jag sagt att jag inte orkar leka för att jag är för trött. Pappa ställer upp som lekkamrat istället men det gör ändå ont i mammahjärtat varje gång att säga det och därmed göra dottern besviken. Eller så har jag lekt med henne halvsovandes. Hade Julia inte funnits med i bilden kanske jag orkat stå ut och nattammat ett tag till.
Alltså för allas parter har vi därför tagit beslutet att sluta nattamma, att börja trappa ned i alla fall. Here we go!
Imorgon berättar jag om vår plan, om hur vi ska sluta nattamma.
