OMG! Har glömt hur jobbigt det här med separationsfas kan vara. Alexander befinner sig just nu i värsta separationsfas! Sååå mammig!
Började för ca tre veckor sedan och har bara eskalerat. Numera kan jag inte ens gå på toa! Jag måste parkera min bebis utanför med öppen dörr annars blir han ledsen. Så fort jag lämnar rummet blir han ängslig. Kommer jag inte fort nog tillbaka släpper Alexander allt vad han har för händerna och börjar gråta… :-(.
Ibland funkar det inte ens att vi är i samma rum. Han blir gnällig om jag lämnar hans sida. Sitter jag bredvid eller bakom honom då är han hur nöjd som helst. Ett litet tag i alla fall. Sedan vill han gärna klänga och tanka lite kärlek och trygghet vilket i sig är mysigt. När Julia eller pappa Mats är hemma går det lite bättre. Om han är nöjd, glad och distraherad. Ledsen, trött eller missnöjd då är det oftast mamma som gäller för hela slanten. Vissa sena eftermiddagar/kvällar duger inte pappa alls!
Det bästa man kan göra är att ge sin bebis så mycket kärlek och trygghet den vill ha och behöver. Vet att detta bara är en fas och något tillfälligt men det är ändå jobbigt! Känner mig låst och det blir en del bärande. Har helt glömt bort – hur länge brukar separationsfasen vara?
Bild från i helgen:
